Strandfogde Präst son
Per Nilsson blev liksom fadern skeppare. Mellan 1650 och 1660 finns ganska många tullnotiser om honom.
Skutan var på 12 läster. Kanske det var faderns som han övertog.
Han började segla redan innan han tog över gården. Det finns en anteckning i Öresundstullen från 1643
som inte kan avse någon annan än Per på Öckerö.
Den 29 juni passerade han då på väg från Malmö till Norge med malt.
År 1651 seglade han ut för året så sent som den 22 maj.
Nästa år kom han iväg redan den 5 mars. Därefter gick han sannolikt upp och lastade timmer,
som han förde ner till Hamburg.
I alla fall kom han hem därifrån den 30 juni betraktad med bl.a. franskt vin för Hans Kruse i Marstrand.
Per hann sedan med åtminstone en resa till det året.
År 1653 gick Per på våren direkt till Köpenhamn och hämtade 485 tunnor malt till Bohus.
Denna stora mängd har han sannolikt inte transporterat på en gång.
En läst betydde 12 tunnor. Om inte malttunnoma var extra små skulle det stämma med tre eller fyra resor.
Han kom hem den 8 april och betalade den årliga tullen i efterskott den 14 april.
Tre dagar därefter fick Per betalt på Bohus fästning. Han fick 40 riksdaler, motsvarande 40. 000 kronor nu.
Per fortsatte i kronans tjänst det året. Den I 5 juni var han på slottet och fick 50 riksdaler
för att ha fört 150 båtsmän därifrån till flottan i Köpenhamn.
Per Nilsson gjorde två timmerresor 1655 och 1657. Året däremellan gick han från
Göteborg med salt och kom till Öresund den 8 maj.
Saltet förde han till Kalmar och passerade samma ställe på återvägen den 6 juni med svenskt gods.
Detta år betalade han inte för årets första resa förrän den I 8 augusti.
Det gick väl att betala i efterskott om det var nödvändigt. År 1659 hann Per inte segla hem från Köpenhamn i tid,
utan blev liggande för vintern. Kanske krigstillståndet också spelade in. Hur som helst kunde han inte kvittera ut skutan med vinterlägespengar förrän den 27 mars 1660.
Det är dock inte säkert att han fick hem skutan i användbart skick.
Varför det går att säga så kommer att ftamgå av det som följer.
Ungefär samtidigt som vinterläget användes Pers skuta till kronans tjänst, varvid den led skeppsbrott och förstördes.
Redan för år 1659 fick han nedsättning av skatten av denna orsak. l ett intyg från Harald Stake den 18 november 1662
heter det att strandfogden Per Nilsson i kronans tjänst
"bortmist sin farkost, som elliest sedermera genom skiepsbrud taget cen obotelig skadbe, och dher igienum uthi stoor armodh kommen".
Per fick alltså på grund av detta avkortning på skatten i flera år. Man ser hur beroende öborna var av sjöfarten för sitt uppehälle.
Det nämndes att Per var strandfogde.
Det var han direkt efter Olof Bryngelsson på Björkö som dog 1657, och han höll på till sin egen död 1668.
Inom det kyrkliga området var Per kyrkvärd, åtminstone från 1662.
Bland annat nämns han som sådan i samband med begravningen av Erik Larsson i Röd 1666.
Tjänsten som strandfogde avlönades med nedsättning av skatten för den egna gården, men också mottagande av motsvaran-
de skatt från Olof Bryngelssons gård i Lexby. För kyrkvärdskapet fick Per del av skatten från först Hult, sedan Öckerö Norgård.
Per dog 1668. Han kan då inte ha varit särskilt gammal. Änkan lämnades ensam med "många små barn".
Detta och flera års missväxt renderade henne nedsättning av skatten. Vem var nu Pers änka? Jo hon hette
Anna och var dotter till Olof Bryngelsson på Björkö.
I en domboksanteckning nämns "Per Nilssons arvingar" i samband med arv efter Olof Bryngelsson.
Änkan Anna nämns dessutom med förnamn i mantalslängderna från 1669, och i avkortningslängderna enligt ovan.
Ett bevis för att Pers änka hette Anna och inte Kerstin är också huvudtiondet 1673.
Det motsvarar vigsellängdema. Där sägs det att Jacob Rasmusson och Anna Olsdotter på Öckerö gifte sig,
och man betalade endast för mannen. Det betyder att han gifte sig för första gången, men att hon varit gift tidigare.
Yrkesmässigt stämmer det bra också. Vi har sett att Per förde båtsmän till Köpenhamn 1653.
Han gjorde det i samarbete med Olof Bryngelsson på Björkö. De tog I 50 man i var sin skuta.
Båda var alltså skeppare. Per övertog dessutom strandfogdetjänsten efter sin svärfar.
