Johan Petter Rohman Pettersson

Ett snickare kommer till Hönö. I fiskarsamhällena fanns i gamla tider inga bofasta hantverkare. Fiskarna själva var alltför yrkesstolta för att ägna sig åt någonting annat än det som hörde fisket till. Då ett hus skulle byggas måste man inte bara köpa timret från fastlandet, Man måste även leja arbetskraften därifrån. Det var besvärligt för beställaren, för han måste svara för att arbetsfolket fick mat och logi. Så småningom hade befolkningen på Hönö blivit så stor att några hantverkare kunde bosätta sig här och finna sin utkomst. Under 1800-talets senare del kom sålunda någon snickare, någon skomakare och någon som kunde driva handel, 1885 gick skeppstimmermannen Janne Pettersson-Rohman från Rom på 0rust iland och slog sig ner hos sin äldre syster Stina, som var ingift på Hönö och bodde i Klova. Han hade med sig hustru Augusta och sonen Axel, 1887 köpte han en tomt och byggde sig ett hus vid Kalvhagsdammen, nuvarande Valenvägen 20, Han verkade som husbyggare på Hönö fram till 1917, då han flyttade till Brännö. Anda frarn på 1900-talets början timrades husen upp med liggande rundtimmer. Virket köptes oftast direkt av någon skogsbonde, på fastlandet och fraktades endast kvistat och i någon mån barkat ut till öarna. Stockarna skulle vara minst sex tum i smaländan. Det blev tunga och stabila bitar. Nu började snickarens egentliga arbete. stockarna barkades och bilades jämntjocka i sidled och en ranns höggs upp i överstockens underkant så att den någorlunda passade till understockens rundning. Så lades första stocken ut på stengrunden, Hörnen "knutades" ihop och man kunde se hur stort huset skulle bli. I "knutarna" var det enda stället i husstommen. där man fick spika Annars naglades stockarna samman med "dymlingar" av trä. Mellan stockvarven lades rikligt med mossa som tätning. Det var snickarens barn som skulle skaffa fram mossan från markerna. Husstommen restes och taktäcktes Därelter fick det stå så över vintern för att det råa timret skulle torka och bygget skulle sätta sig. En byggmästare hade på detta satt flera hus stående över vintern, Vintertid pågick följaktligen inget utomhusarbete på byggena. Då stod snickaren hemma i sin bod och tillverkade snickerierna till husen, Av oarbetade bräder och plank tillverkade han fönster och difirrar. all hantverk både till inredningen och för ytterklädseln En del enklare möbler hörde också till. När våren kom var det tid att färdigställa husen. Nu hade barnen åter en uppgift. Under höst- och vinterstormarna hade de samlat och stackat sjögräs. Detta släpades nu hem och användes som fyllning i golven. Arbetstiden var omänskligt lång. Man arbetade helt enkelt så länge det var dagsljus. På lördag fick man i alla fall sluta vid 4-S tiden. Söndagen var fri och då brukade man gå till kyrkan. Den som skulle ha huset, måste stå för kosthållet och det var säkert inte alltid så lätt. Det har beskrivits att det bjöds på de mest underliga stuvningar. Basfö- dan var givetvis fisk och potatis eller rovor. Vintertid gav snickeriet liten förtjänst och då gick hantverkare med ut på vadfisket. Vadfisket krävde större besättning än övrigt fiske. Naturligtvis behövdes det extra arbetskraft under sommaren. Arbetsfolket kom i regel från Inland eller Orust. När hösten kom åkte de flesta hem igen, men några stannade och deltog i vinterfisket. Många blev så småningom bofasta hönöbor.