Erik Larsson *

Han övertog röd gården 1657 Den mest kände sonen till Lars Eriksson var Erik Larsson, han som omkom på sin skuta i Kalvsund under ett bråk med prästen på natten mellan den 13 och 14 juli 1666. Odenvik har skildrat händelsen som den refereras i domboken. Årtalet skall emellertid vara 1666 och inte 1667. Målet i sin helhet finns i bilaga G (sid. 354). i "Havet vårt liv" av Henrik Karlsson Erik Larsson gifte sig cirka 1653 med en Ingeborg Persdotter (1620-97), och började enligt tullräkenskaperna segla samma år. Erik Larsson började tydligen som fiskare. År 1653 skickade han den 26 augusti fisk från Kungälv, där den förtullats, med svågern Anders Persson. Det rörde sig om sex vålor torr torsk och en våla rockor att "nedföra", sannolikt till Danmark. Den 24 mars 1656 gick han med sin skuta på 10 läster till Färlevskile och lastade ved till Köpenhamn. Skutan var alltså ganska stor, eller i alla fall medelstor, med ö-mått mätt. '' Tre veckor senare levererade han ånyo skatteved till Köpenhamn. För den fick han betalt på Bohus den 23 april. Den 2 april 1657 fraktade Erik timmer från Uddevalla. Eriks sista resa kan genom tullräkenskaper och dombok rekonstrueras till största delen. Han seglade nu under svensk flagg. Lördagen den 9 juni 1666 fick han sitt sjöbrev i Marstrand, där han skrivit sig som skeppare för att få bedriva sjöfart. Måndagen den 18 juni passerade han därför Öresund fritt till Stralsund. Samma ställe kom han till på återvägen den 10 juli. Lasten, som inte specificeras, var ämnad för Marstrand. Dagen före andra böndagen, fredagen den 13 juli, nådde han Lilla Kalvsund och lade sig där över natten. Han måste till Marstrand och förtulla lasten, innan han fick gå iland hemma, och på helgdagar måste man ligga stilla. Dock verkar det inte som om man hade gått till kyrkan. Hemma i Röd väntade Ingeborg, som snart skulle nedkomma med parets tredje barn (Erik). I domboken får vi veta en del om skutan. Den hade däck (offuerlåb), en överbyggd styrplats akteröver (kahytt), och en kajuta under däck (kabyss). Det fanns en lillbåt med skutan, och detaljer som lastlucka, ankarspel (vinås) och nakterhus till kompassen. l kabyssen hade man en spis. Förutom rikligt nyttjande av öl och brännvin framkommer att tobak var i allmänt bruk. Det man åt var t.ex. stekt ål, smör, bröd och spekefläsk. Kläderna som skepparen bar var byxor och en blekröd ylleskjorta. Kanske han också hade en halsduk, i alla fall hade klockaren det. För att kunna tvätta sig och kläderna fick man ta upp vatten i en spann, och för att förrätta sina behov fick man gå fram på bogen och göra det över relingen. Vid rodd mellan Torslanda och Öckerö använde man tydligen en brygga vid Hästevik, kanske samma som användes av fårjan. Vägen till Noleröd gick därifrån över Röds utmark. Vad som utspelade sig under natten och de följande dagarna kan ses i Odenviks bok. Efter dråpet blev det väl besättningen som fick föra skutan till Marstrand. Det var Hans och Måns Anderssöner och Olof Andersson på Heden. Någon måste meddela Eriks höggravida hustru vad som hänt, och rättsprocessen tog sin början med en likbesiktning i Röd. Eric Larssons tragiska öde har behandlats av både Odenvik, D. Fransson och Henrik Karlsson. Här kommer H. Karlssons berättelse. Den person i Röd som i äldre tid blivit mest känd är Eric Larsson. Under sin uppväxt fick han uppleva en besvärlig tid, med en nedgång i fisket och överbefolkning i Röd. Situationen lättade på femtiotalet när sillen gick till igen. Eric hade dock garderat sig genom att bli skeppare, möjligen tvingad av omständigheterna. Eric Larsson var den olyckliga huvudpersonen i ett drama, som kom att uppröra hela socknen. På sommaren 1666 var Eric på väg med sin skuta frän Stralsund. Med sig som besättning hade han bröderna Mäns och Hans Andersson samt Olof Andersson, alla tre frän Heden. Erics hustru väntade deras tredje barn. Fredagen den 13 juli var en helgdag, "den andra stora böndagen". Vädret var vackert. Under högmässotid ankom skutan till Lilla Kalvsund, där man kastade ankar. Så småningom kom prästen, klockaren och deras drängar samt en piga roende frän gudstjänsten tillbaka på väg till Torslanda. De stannade vid skutan och blev välkomnade ombord på traktering. Eric beordrade sin besättning att sätta fram mat och dryck. Sällskapet verkade mest vara intresserad av drycken, och fram på eftermiddagen kunde höga rop höras frän skutan. Prästen och klockaren trätte med varandra, och när Eric försökte gå emellan fick han sig en stöt för bröstet. Han hade också tagit sig en tår när de tre satt i kajutan och pratade långt fram på småtimmarna. Sent på natten, kanske vid gryningen gick prästen, Jacob Erasmus Nollerath, och Eric upp på däck. Vad som utspelade sig mellan dem vet man inte, utom att prästen av någon anledning tog ett vedträ och slog Eric i huvudet med så att han föll i vattnet. Han kom inte levande upp igen. När solen steg upp och människorna vaknade på öarna säg allt fridfullt ut vid skutan. Ingeborg i Röd visste kanske att skutan anlänt, men inte att hon aldrig skulle fä återse maken i livet. Sonen Eric som uppkallades efter sin far skulle aldrig få se honom. På måndagen återfann man liket, så att Eric i alla fall kunde begravas i vigd jord. Länge gick pratet om den omoraliska prästen i socknen. Han blev också avsatt. I domboksprotokollet får man reda på vad de åt (rökt ål och spekefläsk) och drack (öl). Man får reda på vad Eric hade för kläder på sig, han hade en rödblommig skjorta och byxor som skulle "bindas upp" och klockaren hade ett "töreklädell, d.v.s. en halsduk. Nu kommer Odenviks berättelse: Redan i början av sin tjänstgöring i Torslanda och Ockerö väckte kyrkoherden Jacob Erasmus Nolleroth mycken anstöt genom sitt uppträdande. Han var en "överdådig och orolig man såväl i samkväm som i ämbetet". Ofta kom han i delo med sina församlingsbor. Hans "förhållande'''' i Torslanda kyrka "helga tre konungars dag" (trettondagen) 1666 kom mycken oro åstad. Vari förseelsen bestod, är ej känt. Fredagen den 13 juli 1667 firade man årets andra stora bönedag. Kyrkoherde Nolleroth skulle predika på öckerö och begav sig dit i en roddbåt, åtföljd av sin dräng, klockaren Rasmus Michelsson, dennes piga samt två roddkarlar från Torslanda. När de på återvägen kom till Kalvsund, låg Eric Larssons skuta där. Han hade nyss återkommit frän Stralsund. Långfararna bjöd in prästen och hans sällskap. Det blev ett långvarit besök. Prästen och klockaren blev oense. Tidigt på lördag morgon gick skepparen upp på däck. Då hände det Eric Larsson var försvunnen. I den allmänna villervallan hördes ropet (även frän klockaren): "prästen är en mördare!" Men ingen visste något bestämt. Jo, klockarens piga Anna Påvelsdotter hade sett en hel del men vågade inget säga förrän långt efteråt. Hon såg, att prästen "ringlade ett trä över Eric Larssons huvud". Det "datt i pannan" på honom, varpå han föll baklänges i sjön. Träet, som hade tre "knaggar", kastade kyrkoherden ifrån sig på däck. Han gjorde inget för att bispringa den fallne. För att avvända varje misstanke mot sig själv lossade han Eric Larssons lillbåt och lät den driva, sökte därmed ge en möjlig förklaring till olyckan. Under den förvirring, som nu följde i tidig morgonstund, lämnade kyrkofolket platsen, fortsatte sin avbrutna färd och rodde till Hästevik. Klockarens piga yttrade inte ett ord om sin iakttagelse. Men prästen sade under roddturen: "Vi har väl fått till bästa i natt. Gud give det ej hände den karlen något. " Klockaren svarade: "Det vore gott han inte blev skadad; det var en bra karl." När kyrkoherden kom till Hästevik, lade han sig där att sova. De andra utvalde sovplatser åt sig i Hästeviks "Skede" och i Röds utmark. Kyrkoherde Nollerothts experiment med lillbåten tycktes få avsedd verkan. "Skudfolket" sökte efter skepparen överallt i trakten, särskilt vid Björkö, dit båten drivit- allt förgäves. I efterforskningarna deltog också tre kalvsundsbor. Först på måndagen påträffades liket, liggande på sjöbottnen i närheten av skutan. I pannan fanns tre häl, som svarade mot "knaggarna" i dråparens slagträ. ,...bege öyen blå och blodige, oh rand nu blodet aff bege öyen oh Orren..." Det blev Västra eller (som det då hette) Norska Hisings häradsrätt, som i första hand fick söka bringa klarhet i frågan. Redan på tisdagen (17/7) hölls extra ting i Hönö,Röd. Häradshövdingen kom dit med lagrättsmän frän Heljered och Grimäs. Närvarande var också länsmannen och strandfogden och kyrkvärden Peder Nilsson frän Ockerö. Åtta vittnen hördes. Rannsakningen avbröts och fortsatte på lördagen. Det starkaste vittnesmålet avgav klockarens piga. Hon hade ju viktiga upplysningar att ge, ville ej heller nu lämna dem men nödgades av rätten. Kyrkoherden själv förklarade, att han på skutan vederkvicka sig med mat, ty han trodde inte det var nödvändigt att hälla "Gudelig faste", om än det var stora böndagen. "Drack så offuer om Natten ehn stund på dagen . Jeg saette mig tell at säffue i Kahytten oh kand ingenlunde vide, huor det ehr met Skiperens dödh, thi Jeg vahr så drucken..." Häradsrätten undrade, om ej kyrkoherden var uppe på däck, då Eric Larsson föll över bord. Nollerath utropade: "Det är en lögn! Gud straffe mig, om jeg säger det, thi Jeg den tid sad i Kahytten och Mideterit till ehn predikan(!), Jeg skulle giörre på Morgonen." Ytterligare pressad måste han till slut medge, att han möjligen med sitt sällskap uppehöll sig på däck vid tillfället. Men "Jeg vahr så drucken, Jeg icke kand vide eller mindis det." Häradsrätten hade rannsakat men fällde ingen dom. Målet var av sådan beskaffenhet, att det helt överlämnades till lagmannens avgörande. Strax därpå hölls begravning i Hönö Röd. Både prästen och klockaren var där. Kyrkvärden Peder Nilsson från Öckerö riktade då denna fråga till dem: "Vem av Er var det som slog ihjäl den man vi nu begravt?" Det kom inget svar. Redan den 30 juli kom saken inför lagmansrätten i Uddevalla. Rätten i Uddevalla dömde kyrkoherden, som blivit insatt i Bohus fästning, att inom 3 månader antingen värja sig med tolvinannaed eller böta till mälsägaren och konungen full dräpsrätt; därtill plikte både kyrkoherden och klockaren 40 daler silvermynt vardera för brott mot bönedagen. -"Eden har ej prästen kunnat fullgöra". Målet gick vidare till Göta hovrätt, som den 4 december 1667 fastslog, att kyrkoherden med till visshet gränsande sannolikhet var skjyldig till skepparen Larssons död, samt att klockaren haft vetskap därom. Efter en sammanfattning i 12 punkter kom man till denna slutsats. Hovrättens dom innebar villkorligt dödsstraff: Innan kyrkoherden föres till avrättningsplatsen, skall han av "prästerskapet med största flit och allvarsamhet till det yttersta förmanas" och 1bringas till att bekänna. Erkänner han sig skyldig, verkställses dödsdomen. I motsatt fall återföres han till Bohus fästning. Naturligtvis fick ej fången kännedom om detta förbehåll. Kyrkoherden i Säve, Peter Kongelius, fick uppdraget. Men alla hans ansträngningar var fruktlösa. Nolleroth bedyrade sin oskuld. Han fördes den 20 januari 1668 till avrättningsplatsen-Iltomterna vid IBohus"- av Kongelius och rektorn i Kungälv Severin Ström. Framkommen höll han ett tal till folket, åskådarna, vittnande om att han dör oskyldig. Kyrkoherde Kongelius band för hans ögon, lät honom falla på knä, och bödeln skulle... Men inte ett ord om skuld kom över den dödsdömdes läppar. Då befallde guvernören (landshövdingen), att Nolleroth skulle föra s tillbaka till fästningen. Först nu blev domen uppläst för honom. Fången återfick friheten men avsattes frän prästämbetet.Den olycklige mannen måste nu lämna Torslanda prästgård. Yngste sonen Raphael Christian hade kommit till världen, medan fadern satt fängslad. Han dog 1673.