Sverre Sigurdsson *

Sverre Sigurdsson 1151-1202, norsk kung.Sverre, som var färöing, blev birkebeinarnas hövding och vann efter hårda strider makten 1184. Han grundlade arvkungadömet och var en kraftfull regent, som hävdade riksenheten mot de separatistiska hövdingasläkterna och kyrkans hierarkiska anspråk . Sverre, född antagligen 1151, död 9 mars 1202 i Bergen, var enligt egen uppgift son av kung Sigurd Haraldsson Mund (1133-1155); hans moder Gunhild, en kvinna av bondesläkt från Vestlandet, var gift med en kammakare Unas från Färöarna, bosatt i Ber gen. Han uppfostrades sedan 1156 på Färöarna, där han vigdes till präst, och återkom 1176 till Norge, där birkebeinarna stod i uppror mot kung Magnus Erlingsson. Han stannade inte, utan gästade jarl Birger Brosa i Östergötland och sin syster Cecilia, s om var gift med lagman Folkvid i Värmland. Dit kom 1177 en hop flyende birkebeinare efter nederlaget vid Re och kallade Sverre till sin nye ledare. Han antog förslaget och med den lilla skaran äventyrare drog han iväg för att erövra Norge. Redan samma år hyllades han som kung på Öreting vid Nidaros. Han lyckades med sina från ett rövarband till en diciplinerad trupp förvandlade birkebeinarna i slag efter slag besegra kung Magnus Erlingsson, som 1184 föll i sjöslaget vid Fimreite. Me d honom föll blomman av Norges aristokrati. Sverre begagnade sin seger till att införa djupgående reformer i fråga om förvaltning (landets indelning i "syssel" eller "sysslor" under av konungen avlönade och beroende "sysselmænd") och lagskipning m.m., som gick ut på att centralisera all mak t i konungens hand, och det nivelleringsarbete mot adel och prästerskap, som energiskt igångsattes, blev av genomgripande betydelse för landets utveckling ända in till nyaste tid. Hans på principen av kungadömets gudomliga ursprung stödda anspråk på herraväldet över landskyrkan fyllde återstoden av hans liv med bittra strider med prelaterna. Bland de mot honom kämpande partierna (kuvlungarna 1185-88, vårbelgerna 1190 och öskäggerna 1193-94) var farligast det av biskop Nikolaus Arnessön 1196 bildade, baglerna. Sverre låg då i strid med ärkebiskop Erik i Nidaros, som, när Sverre hävdat sin rätt till avgörande inflytande på biskops- och prästvalen, lämnat landet och, med påvens tillstånd, fått Sverre bannlyst 1194. Även biskoparna, som kort förut nödgats kröna konungen, träffades av bannlysningen och lämnade efter hand landet för att söka påvens förlåtelse. Just vid den tiden organiserades kyrkans anhängare i baglerpartiet, och härtill kom, att påven 1198 belade landet med interdikt. Till följd av Sverres starka inflytande fortsatte det lägre prästerskapet sin verksamhet, så att folket föga kände av interdiktet. Med birkebeinarna slog Sverre 1198 spridda flockar av baglerna och offentliggjorde 1199 sitt märkliga "Tal mot biskoparna", vari han först bland alla monarker, gjorde sig till talman för teorien om "konungadömet av Guds nåde" till värn för folkets rätt mot hierarkiens övergrepp. Emellertid fortsattes inbördeskriget med ständig framgång för Sverre, som slutligen tvang baglernas kärntrupper att efter lång belägring 1201-1202 i Tönsberg ge sig. Men kort därpå avled Sverre, i kloket, statsmannagåvor och härförartalang en av N orges yppersta kungar, därjämte en sann folkets man, god mot vänner och skonsam mot fiender. Han grundlade ett starkt arvrike, och Norge nådde under hans efterkommande stor blomstring. I en tidig förbindelse hade Sverre sönerna Sigurd Lavard (död 1201) och Håkon, vilken efterträdde honom (1202-04), samt döttrarna Cecilia och Ingeborg. Sedan 1185 var han gift med Erik den heliges dotter Margareta; deras dotter Kristina blev gif t med "baglerkonungen" Filip Simonsson, som 1208 bragte striden till slut. ------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------ Om händelserna den 13 mars 1177 i Söbo i Krokstad läses följande i Flateyjarbók (Flatöboken), en isländsk handskrift från omkring 1210: Om kung Sverre Onsdagen därefter, vilken vi kallar askonsdagen, samlade Sverre denna flock och begav sig åstad från Hammar i Värmland och han hade inte mera folk än sjuttio man. Han begav sig till Viken (nuvarande Bohuslän). Men vid den tiden kom folk till hono m så han hade trehundrafemtio man, innan han kom fram till den plats, som heter Sörbo i Viken. (Krokstads socken). Där lät han stämma till ting och hans män ville låta ge honom kungs namn. Men han undanbad sig detta och ansåg det vara bättre att hans sak dessförinnan upplystes av sanningen. De ville dock inte lyssna på sådant och sade sig inte vilja tjäna den man, som inte hade högre rang än envar av dem. Det var första söndagen i fastan. Männen gick då Sverre till handa och grep om hans svärd. (Troligen en trohetsceremoni). Inte hade han styrt den flocken länge, innan han märkte det som han tidigare hade misstänkt, nämligen att han inte skulle kunna förlita sig på deras råd. Han började då ta alla beslut i egna händer. Och medan de var i Viken, funderade han noga p å deras sätt och beteende. Dessa människor tycktes honom mycket olika. Somliga föreföll honom vara goda karlar och visa män, men somliga verkade ohyfsade. Då fick han för sig att pröva, om dessa män vilja följa honom till något annat än rån och ogärningar. Då begav han sig åter till Värmland, ty han ville inte plundra i Viken. Han ville hellre slåss i ett land, som han hade bördsrätt till. Därifrån påbörjade han sin färd och han ämnade sig norrut i landet. Han for tills han kom till Eidskogen och mönstrade så sin flock.(Ur Dalslands Diplomatarium, urkund nr 5, s. 29, utgivet av Dalslands Fornminnens- och Hembygdsförbund, Åmål 1996).