Valdemar II "segraren’’, (på danska Valdemar Sejr) 1170-1241, kung i Danmark från 1202, son till Valdemar I.Valdemar var gift först med Dagmar av Böhmen senare med Berengaria av Portugal.
Valdemar var hertig av Sønderjylland under brodern Knut Valdemarssons kungatid och erövrade då Holstein 1201–02. Valdemar, vars främsta medhjälpare var ärkebiskop Andreas Sunesøn, fortsatte faderns kraftfulla utrikespolitik. Som kung stödde han Fr
edrik II i kampen om tyska kejsarkronan och denne erkände honom 1214 som herre över landet norr om Elbe och bifloden Elde (bl.a. Lübeck och delar av Mecklenburg). Dessförinnan hade han 1210 företagit ett framgångsrikt korståg mot preussarna vid Wislas mynning och 1219 fullbordade han expansionen österut med Estlands erövring.
Men 1223 blev Valdemar under en jakt tillfångatagen av greve Henrik "den svarte" av Schwerin och för att åter bli fri måste han 1225 ge upp alla danska landförvärv längs östersjökusten utom Estland och Rügen. Sedan han frigivits 1225 sökte han åte
rvinna de tyska besittningarna men besegrades vid Bornhöved 1227.
Under Valdemars regering genomfördes många inre reformer i Danmark; vissa av dem har satt spår i den s.k. Valdemars jordebok. Bl.a. blev Jyske lov (Jyllandslagen) utfärdad tronföljden reglerad samt skatte- och ledungsförhållandena reorganiserade.
Far till Valdemar den unge, Erik Plogpenning, Abel och Kristofer I.
