Israel Birgersson *

”Om denne man förtäljer historien, att han såsom omyndig vid faderns år 1327 inträffade död, blev ställd under förmyndarskap av ärkebiskop Olof i Uppsala och riksdrotset Knut Jonsson Blå jämte tvenne andra herrar. Då, fem år därefter, emellan Sverige och Danmark blev beslutat, att Skåne skulle till först nämnda rike överlämnas mot en summa av sjuttio tusen mark lödig, skulle, enligt den tidens sed, lämnas gisslan tills betalningen blivit tillfullo erlagd. Till denna gisslan blev Israel Birgersson utsedd och kom sålunda till Danmark. (Den unge Israels lösensumma var 450 mark. Ca 30 personer ingick i gisslan). SDHK 4079 och SDHK 4080. År 1341 återfinner vi honom såsom riddare och konung Magnus Erikssons råd samt lagman över Uppland, vilken befattning han allt framgent innehade”. Israel blev kungens högste ämbetsman (SDHK 5625). Han deltog inte i kungens korståg mot ryssarna å r 1348, utan stannade i Sverige för att förestå landets styrelse i kungens frånvaro. Stormännen var mycket missnöjda med hur kungen styrde landet. De planerade därför att avsätta honom. Israel Birgersson tillfrågades om han ville ställa upp som ny regent vid ett tronskifte. Men eftersom han inte ansåg att det fanns något skäl til l att störta kungen avböjde han detta erbjudande. I ”Svensk biografi över medeltidens märkvärdigaste personer”, tryckt 1818, står följande: ”Då han likväl insåg, att detta anbud, ehuru oskyldig han var därtill, likväl skulle göra honom misstänkt hos den regerande konungen, ävensom hos den, hans avfällige undersåtar ämnade upphöja i hans ställe, och då han fann sig ur stånd att hindr a Magnus fall och det inbördes krig, som därigenom skulle sönderslita riket, ville han åtminstone undgå att vara vittne därtill. Han nedlade således sitt ämbete och beslöt, att i striden mot de otrogne söka martyrkronan, vartill han redan genom sin levnad, alldeles lämpad efter den tidens religiösa tänkesätt, genom utvärtes gudaktighetsövningar, genom böner, fasta, kroppsplågor och frikostighet mot de andliga, försökt göra sig värdig. Han värvade således krigsfolk och avreste till Livland, för att, i förening med Korsriddarna, strida mot hedningarna i Estland. Han dog likväl i Riga innan han hunnit utföra sin heliga föresats, och vördades efter döden som ett helgon. Då han kände sitt slut nalkas, lät han föra sig till Katedralkyrkan, satte en dyrbar ring på fingret av Jungfru Marias bild och anbefallde sin själ i hennes vård”. Israel dog år 1351. Kanske i digerdöden. Israel Birgersson var liksom fadern en mycket stor jordägare. Förutom arvet efter fadern, där Finsta ingick, ärvde han jord efter modern, Ingeborg. I morsarvet ingick ett hundratal gårdar i bland annat. Stranda, Handbörd och Aspelands härader i Sm åland. Dessutom ägde han de flesta skärgårdsöarna där utanför, som Runnö, Vållö och Oknö. Israel var den särklassigt störste jordägaren i området under första hälften av 1300-talet. Han bodde tidvis på storgården Grönskog i Fliseryds socken.