Sven Estridsson *

Den norske kungen Harald "Hårdråde" fick sitt tillnamn p g a sin hårdhet mot stormännen. Harald skickade oavbrutet norska vikingaflottor att förhärja Danmarks kuster, och Sven Estridsson, som en augustikväll 1062 angriper honom vid mynningen av Nissan utanför Hallands kust, lider själv ett förkrossande nederlag. Flera hundra vikingaskepp deltog i slaget utanför Halmstad. Harald Hårdråde lyckas personligen erövra Svens skepp sedan Sven själv med nöd klarat sig i land. Fred sluts i alla fall till sist på norsk-danska gränsen i Göta älv.Sven var gift fyra gånger och hade utomäktenskapliga barn. Fem utomäktenskapliga barn blev kungar i Danmark - utöver dessa fem söner är ytterligare tio utomäktenskapliga söner och fyra döttrar nämnda i de historiska källorna. ______________________________________________________________________ Sven Estridsson, född ca 1020, död 1074, kung av Danmark från 1047. Kallas också "den kvinnsamme". Son till jarl Ulf Torgilsson av Skåne och Estrid Svensdotter av Danmark. Var den ende levande ättlingen av den gamla danska kungaätten, om så bara p å kvinnolinjen. Fick i Norge fick heta Sven Ulfsson. Han växte upp hos Anund Jakob av Sverige och var i tjänst hos Hardeknut i England. Valdes av kung Magnus den gode av Norge till jarl av Danmark och följer honom mot venderna söder om Östersjön, där Jomsborg blir bränt och definitivt ödelagt och den obotritiske konung Ratibor får sätta livet till. Obotriterna svarade med ett hämn detåg mot Danmark men besegras eftertryckligt vid en plats som heter Lyrskovshede. Efter att Svens lojalitet mot kung Magnus den gode upphört (unionen var impopulär) lät han sig väljas till Danmarks konung på Viborgs ting. Kung Magnus drog från Norge och drev honom i landsflykt till Sverige, varifrån han sedan gjorde återkommand e försök ta Danmark. Krig rasade flera år tills Magnus fars halvbror Harald Hårdråde kom hem, efter att ha varit befälhavare för väringagardet hos kejsarinnan Zoe av Konstantinopel och där förvärvat sagolika rikedomar. Harald Hårdråde allierade sig i Sverige med Sven. Tillsammans härjade de i Danmark. Magnus erbjöd Harald halva norska riket mot fred och hälften av hans gods. Harald acepterar och överger Sven, som därmed blir isolerad och lider ett svårt nederla g till sjöss, men Magnus som förföljer honom över Själland har oturen att rida omkull och såras till döds. På sin dödsbädd överlåter han Danmark till Sven, vilket naturligtvis misshagar Harald som fortsätter kampen mot denne. Sven flyr dock aldrig från Danmark mera. På våren 1062 utkämpades ett slag vid Nissans mynning. Harald Hårdråde hade som norsk kung då härjat en tid på den halländska kusten då Sven kom med en dansk flotta bestående av 300 skepp och ställde den mot Harald som blott förfogade över hälfte n så många skepp. Enligt Snorre Sturlasons berättelse hjälpte dock inte överlägsenheten i antal, och Harald avgick med segern. Den norske kungen trodde att Sven tillhörde de stupade, men den danske kungen hade tagit sig iland och blivit omhändertagen av en bonde vid namn Karl. Sven, som inte blev igenkänd, bjöds på mat och när de satt till bords talde han om att danskarna förlorat kampen till sjöss. Då sade bondhustrun: "Illa har vi det ställt med vår konung; han är både halt och feg." Sven svarade: "Feg är han inte, men han är inte segersäll." Historien om den halländske bonden kan tyckas tillhöra sagans värld, men bland annat en detalj har intresserat forskarna: bondekvinnans påstående att kungen var halt. Sven Estridssons kvarlevor murades in i en pelare i Roskilde domkyrka. År 1911 öppnades graven och skelettet undersöktes. Det visade sig att Svend var en högväxt och kraftig man men att hans vänstra höft inte var lika väl utvecklad som den högra . Den anatom som ledde undersökningen drog slutsatsen att Svend hade haft en "oregelbundern och vaggande gång". Snorres berättelse hade sålunda haft verklighetsbakrund åtminstone när det gällde kungens lyte, men hur många övriga detaljer om slaget vid Nissan som är historiskt riktiga lär vi aldrig få veta. Graven intill trodde man länge innehöll resterna av hans mor Estrid, men efter en DNA-analys som gjordes 2003 kunde man utesluta det. Vem kvinnan egentligen är vet man inte, men gissningar har nämnt Margrethe Estrid, makan till Svends son Harald Hein. Svend Estridsen var samtida med Adam av Bremen. De båda möttes och Svend berättade för Adam om sina och sina förfäders strider och vikingatåg. I Adams skrift om ärkestiftet Hamburg-Bremens historia skildras Svend myckets positivt som "den pålitlig e danske kungen Sven". Adam skriver också att han blev "mycket vänligt mottagen" vid sitt besök och att kungen "var mycket frikostig mot främlingar". Framför allt framhåller han Svens intresse för kristendomens utbredning och påpekar att "missionen bland Nordens folk fick genom kung Svens medverkan ständigt allt större och lyckligare framgångar". Kungen "skickade sina egna klerker för att predika i hela Sverige och i nordmännens land samt på öarna i denna del av världen". Under Sven Estridssons tid blev kristendomen fast etablerad i det danska riket, inte minst i Skåne Kungen och kyrkan hade gemensamma intressen. Båda ville skapa en fast organisation i riket för att därigenom stärka makten och inflytandet. Så länge det var fråga om ett uppbyggnadsskede kunde de två arbeta för detta gemensamma mål. Men maktsträva ndena bar i sig frön till en maktkamp som dock först senare skulle bli märkbar. Alliansen mellan kungen och ärkebiskopsstiftet i Hamburg innebar emellertid också att Danmark drogs in i den nordeuropeiska intressesfären där den tysk-romerske kejsaren utövade den världsliga makten. För att bli kvitt detta beroende önskade Svend lösgöra Danmark från Hamburg och inrätta ett eget ärkestift, men kyrkofursten i Hamburg motsatte sig detta vid denna tidpunkt. Förhållandet mellan Danmark och Sverige tycks ha varit gott. I striderna mot Norge fick Svend svenskt stöd. Det finns också uppgifter om att en gränsläggning mellan de båda riken kom till stånd. Det skall ha varit Svend och den svenske kungen Emun d den gamle som kom överens om detta. Sex män från vardera riket sägs ha gått genom vildmarken i gränsområdet och rest sex gränsstenar. Senare forskning har dock betvivlat uppgifterna som är kända från nedteckningar i yngre landskapslagar. Det kan heller knappast ha varit nödvändigt att staka ut en gräns vid denna tid. Bebyggelsen i Skåneland, Småland och Västergötland skildes åt av en vidsträckt ödemark, som Adam av Bremen beskriver med att där "finns djupa skogar och svårtillgängliga berg, som man måste passera på väg från Skåne till Götaland, så att man kan fråga sig om det är fördelaktigare att undvika en farlig resa till lands genom en vågsam sjöfärd eller tvärtom". Svend Estridsen beskrivs som en lärd man och en kyrkans vän och tjänare. Särskilt from tycks han dock inte ha varit, inte heller levde han efter den kristna moral som Adam förkunnade. I Roskildekrönikan från 1130-talet står det att han "avlade söner och döttrar med åtskilliga kvinnor". Detta hade dock en förklaring. Svend gifte sig med Anund Jakobs dotter Gunhild Anundsdotter. Men släktskapet var så nära att äktenskapet stred m ot kyrkorättens regler och Hamburgs ärkebiskop Adalbert krävde skilsmässa vilket Sven acceperade. Efter skilsmässan hade han åtskilliga kvinnor med resultatet att han vid sin död år 1074 efterlämnade många barn. Av nio söner blev inte mindre än fem kungar i Danmark. Barn: (med okända mödrar) Harald Hein kung 1074-1080. Knut den helige kung 1080-1086. Olof Hunger kung 1086-1095. Erik Ejegod kung 1095-1103. Nils kung 1104-1134. ______________________________________________________ Han var född och uppfostrad i England, men hade stora besittningar i Sverige. Sven fick efter faderns avrättning inte kallas Sven Ulfsson, utan skulle kallas Sven Estridsson efter sin mor, och under det namnet har han gått till historien. Han flyd de till Sverige ochväxte efter faderns död upp vid morbrodern Anund Jakobs hov i Sverige, återvänder efter 12 år till Damnark, besöker England och Tyskland, tar upp efter kusinen Hardeknuts död 1042 kampen om den danska tronen med norske kungen Magnus den gode, stöddes av Skåneland och kunde efter slaget vid Nissan förlika sig med Harald Hårdråde och bli erkänd som dansk kung 1407. Sven var en mycket lärd man och meddelade mycket till Adam av Bremen för hans historieskrivning. Sven var gift fyra gånger och hade utomäktenskapliga barn. Fem (utomäktenskapliga) barn blev kungar i Danmark - utöver dessa fem söner är ytterligare tio utomäktenskapliga söner och fyra döttrar nämnda i de historiska källorna. Sönernas regenttid 1075 -1134: Harald Hein, Knut den helige, Olof Hunger, Erik Ejegod och Nils Svensson. --- Gift 1. Gyda (Jutta, död 1045) dotter till Anund Jakob och sedan med hennes styvmoder: 2. (div 1052) Gunhild*, dotter till Sven Hakonsson Jarl och Holmfrid av Sverige. Anund Jakobs änka. 3. (1067)Tora (Ellisif) (Harald Hårdrådes änka). Enligt "Stamträd över Europas furstehus" fick han 19 barn, endaste ett, dött som barn, äktfött. ----- Gunhild has the following entry in the danish Dictionary of Biography: "died 1060 at the earliest. Parents: Svend Jarl Haakonsen (died 1016) and Holmfrid Olofsdatter. Married king Svend Estridsen. G''s father, the Norwegian Svend Jarl Haakonsen, fled to Sweden because of Olav the Dire and sought refuge with his wife''s father king Olof Skötkonung. G. therefore grew up in her mother''s country, presumably on the wide-ranging estates in Västergö tland which belonged to her mother''s family. It was also there that she first met Svend Estridsen who in his youth resided with her half-brother, king Anund Jakob. We do not know when G. married Svend. Due to the close family relationship between Svend and Gunhild (her maternal grandfather was a half-brother of Svend''s mother) the marriage received great opposition from archbishop Adalbert of Bremen who demanded the marriage be dissolved. At first Svend objected but eventually he conceded partly for political reasons and partly for the intervention of Pope Leo IX. The divorce would have taken effect shortly after 1050. Thereafter G. lived on her Swedish estates... She received about 1060 emissaries from Bremen led by the deacon Adalward the Elder. Her life is otherwise unknown."