Jon Drotning

Asbjörn Jonsson hade två söner vars namn är kända och det var Gunbjörn Bonde (eller Jonsbroder) och Jon Drotning dä, som var en berömd och hänsynslös baglerhövding, och sedemera blev dräpt av bonden Trond utanför Forshälla kyrka år 1205, efter det att Jon Drotning hade lägrat dennes hustru. Händelsen finns återgiven i visan om Björns söner. "Björns söner" ur Elfsyssel Herr Jon och skön Rangfrid på högan lofts sal Tillbringade tiden med skämtan och tal. Då somnade Rangfrid: i sömnen hon grät, Han vaknar och frågar, hvi illa hon lät? --- "Mig drömde din sköld var af blodet så röd, Tro mig, nästa afton herr Jon är du död. Stå upp och dig väpna i flygande hast, Björns-sönerne komma, de rida utan rast" --- --- "Hvad? måste jag upp och till vapen nu re´n? Hvar får jag min båge? och kastspjutet sen?" --- ---"De står här på loftet båd båge och spjut, Stå upp och dig väpna och gif dig här ut"--- Upp stod han herr Jon, men hans glädje var all; Han anade redan sitt stundande fall. Herr Jon han sig kastar för altaret ner: ---"Gif, himmelens herre, mig seger" --- han ber. Der kommer han Thrand och der kommer han Styr: Herr Jon får ett hugg då till chordörr´n han flyr. --- "Thrand! släpp du mig undan, än aldrig om frid En bondeson nånsin jag bad i min tid" --- --- "Nej aldrig, herr Jon, får du frid utaf mig, Förr´n Rangfrid sin heder får åter af dig" --- --- "Mig tycks att för Rangfrid stor heder det var Få äga mig sjelf och allt annat jag har" --- De jagade honom från kyrkvallen ut, Der föll han och hufvudet afhöggs till slut. Ut gick hon, skön Rangfrid, en farkost hon såg Och någonting öfverhöljdt deruti låg. Der gick liten smådräng i närheten då, Hon frågade honom, han svarade så: --- "Der ligger han fallen för hämnande hand, Herr Jon ligger slagen af Styr och af Thrand" --- Dock knappt vill hon tro att herr Jon ligger der. Förr´n skjortan af blod hon drypande ser, Och ser, der vid båten hon skälfvande står, Så blodig hans ljusgula, lockiga hår. Björn-sönerna redo väl hämnande hän; Men Rangfrid alltsedan blott sörja sin vän. Hon gat icke solen för tårar att se Hon sörjde sig döden på månader tre. Så byttes den glädje i klagan och gråt, De lades tillsamman i grafven med ståt, Herr Jon, vid hans sida den älskade se´n Och slumra nu sött under gemensam sten.