Jon Drotning Dy

Av baglernas främsta män hörde för övrigt påfallande många hemma i Bohuslän, där en viss Torstein Tjov hade sin varelse på Sotenäset och en kunglig fogde vid namn Jon Drotning residerade vid Göta älv.Källa: AHE, En skandinavisk historia, sid 24. Var länderman och hade syssel i Viken. Var tillstädes vid konung Håkons kröning i Bergen Olofsdagen 1247. Han nämns i isländska annaler ännu år 1274. Källa: J. Pettersson; Vor frue kircke Om ländermannen Jon Drotning d.y. I Elvsyssel eller den sydliga delen av nuvarande Bohuslän, nämnes på 1200-talet Lodin Gunneson och hans son Jon Lodinsson, Jon Drotning d.y. och flera, som sysselmän i Wiken. Jon Drotning var uppenbart besläktad m ed den baglerhövding med samma namn, som blev dräpt vid Forshälla kyrka 1205, utan att dock släktskapet kan bevisas. Man kan anta att han varit en son av den äldre Jon Drotnings ofta omtalade broder, Gunnbjörn Bonde, också kallad Jonsbroder. Håkon (den gamle) Håkonssons regeringstid (1217-1263) var höjdpunkten av det verk som kung Sverre Sigurdsson påbörjade. Norge var vid mitten av 1200-talet en stormakt, som förutom det nuvarande Norge, även omfattade Island, Grönland, ögruppern a i Atlanten norr om Skottland, Härjedalen, Jämtland och Bohuslän. Håkon var oäkta son till Håkon Sverresson, kung Sverres son, och Inga från Varteig och född i Borgarsyssel 1204 och hyllades efter konung Inges död 1217 till konung både på Öreting och Gulatingslagen. Det spända förhållandet mellan Håkon och Inges halvbroder, den äregirrige Skule Bardsson, utjämnades därigenom, att Skule, under namn av Jarl, blev satt att råda över en tredjedel av landet. Ungefär samtidigt med kung Inge dog även de mot Sverre och hans ätt kämpande baglernas konung Filip, och de gamla baglerhövdingarna slöt sig därefter till Håkon, ja de t.o.m. bistod honom att kuva ett nytt upprorsparti i Viken, slitungarna. Men 1218 fick Håkon att strida mot ett annat parti i Viken, ribbungarna (rövare), som anfördes av Sigurd Ribbung, en son till baglerhövdingen Erling Steinvägg, som även fick understöd från Värmland. 1225 måste Håkon med härsmakt kuva detsamma. Ehuru Håkon gjort allt för att vinna den mäktige och äregirrige Skule Bardsson (han ingick äktenskap med dennes dotter Margareta och gav honom hertigtitel), var denne ändock icke nöjd. Han lät 1239 utropa sig till konung på Öreting i Nidaros, slog vid Laaka i Romerike Håkons här, som anfördes av Knut jarl, men blev någon tid därefter på Oslos gator slagen av Håkon och måste fly till Nidaros där han 1240 dräptes av birkebeinarna, som var Håkons anhängare. Med Skules fall slutade de inbördes striderna, som i mer än hundra år hade sönderslitet Norge. 1247 lät Håkon kröna sig i Bergen av den påvlige legaten Vilhelm av Sabina. Konungens kröning. De ansedda män, som efter konungens inbjudan var närvarande vid konungens kröning i Bergen, var förutom landets egna fem biskopar också biskop Henrik på Island, tio abbotar, ärkediakonerna, prostarna och de flesta korsbröderna f rån alla biskopsstolarna (stiften); av lagmän, förutom kungens egna söner och Knut Jarl, ländermännen Gaut Jonssøn, Lodin Gunnessøn, Jon Drotning, Sigurd Biskopssøn, Peter i Giske, Gunnar Kongsfrænde, Nunaan Biskopssøn, Finn Gautssøn och Brynolf Jonsøn; fem lagmän, de kungliga stallarna, sysselmännen, "hirdstjoerne" med hela hirden och de bästa bönderna från varje fylke. Strider med Danmark På 1260-talet var Norge invecklat i strid med Danmark och ett angrepp i Halland planerades av kung Håkon. Från Öckeröarna sände kungen Agmund Krøkedans, Arnbjørn Spole, Baard i Hestbø, Aslak Gus, Paal Gaas och Aamunde Haraldssø n med två tredjedelar av hären söderut till Glumsteen för att där gå i land och härja; de övriga under Jon Drotning [från Tjörn], Jon Lodinssøn, Thord Kakale och flera sysselmän från Viken skulle göra en liknande landstigning vid Getkjerr, längre norrut. På bägge ställen skulle landstigningen ske den 24 aug. 1256, som detta år var en torsdag. Bägge avdelningarna samlades innan man kom till Mustresund. Där påträffades några danskar som dräptes. Här skiljdes avdelningarna åt, den ena styrde till bestämmelseplatsen Glumsten och den andra till Getkjerr, medan kungen själv vände tillbaka till Öckeröarna. Den avdelning, som skulle till Getkjerr landsteg först i Vaardfjord och brände där en kyrkosocken, sedan landsteg den i Getkjerr där man påträffade en hel hop av traktens inbyggare som satte sig till motvärn. De blevo snart drivna tillbaka med betydliga förluster och nu kunde man härja vitt och brett i trakten. Enligt traditionen skulle stor ödeläggelse ha anlagts då bygderna brändes och många blevo dräpta så att alla de som kunde frälsa sig flydde. Ungefär på samma sätt gick det till vid Glumsten men med den skillnaden att norrmännen till en början inte mötte något motstånd, men under härjningen och bränningen torsdag kväll och hela fredagen trängde man ända ner till Ätran och lade staden Falkenberg i aska. På lördag vände de tillbaka till sina skepp vid Glumsten och härjade överallt där de drog fram. Följande natt utbröt en våldsam storm varvid några av skeppen slet sig och drev på grund. De gick förlorade, men besättningarna lastade över bytet till de andra skeppen som var bättre förtöjda. Emellertid hade hallänningarna nu samlats i stort antal. De dräpte några norrmän som ännu var iland och på söndagen kom de ned till kusten och tog hand om skeppen som hade drivit på grund och gjorde ett stort bål av dem och lät dem driva ut mot den norska flottan, då vinden just hade vänt om och blåste från land. Men norrmännen rodde intill de brinnande fatygen och stötte bort dem med båtshakar så att ingen skada skedde. Därefter drogo de norrut men på vägen seglade de in i Ströms-(Kungbacka-)fjorden och brände staden Aranäs (Kungabacka). Då alla de utsända skeppen kom tillbaka till Öckeröarna blev bytet, som hade blivit ganska stort, delat under konungens uppsikt. Man ville nu sluta fred med danske kungen men ingen överenskommelse kunde göras och striderna fortsatte. Till sist slöts fred i Lena i Västergötland 1257. Det var kung Håkon Håkonssons son som verksamt deltog i detta. Han dog dock samma år i Kungahella. Tåget till Skottland och kung Håkons död. År 1261 lyckades Håkon lägga Grönland under sin spira och 1262 uppgav det av svåra inre oroligheter hemsökta Island sin självständighet samt slöt sig till Norge. Den skottske konungen Alxander III sökte me d vapenmakt lägga Suderöarna (Hebriderna) under sitt välde. Håkon påbjöd 1263 leding över hela Norge och drog mot Suderöarna. De ländermän som seglade i sällskap med kungen, var förutom Andres Plytt och Brynjulf Jonssøn, Finn Gautssøn på Mel, Erling Alfssøn på Thornberg, systerson till hertig Skule, Erlend Raude, Baard i Hestbø, Eilif i Naustdal, Andres Pott, Agmund Krøk edans och antagligen flera. Eling Ivarssøn, Andres Nikolassøn, Hallvard Raud och Ragnvald Urka hade avseglat några dagar tidigare; Jon Drotning, Kolbein Aslakssøn, Nikolas Tart och andra var ännu inte färdiga och låg i Bergen, men då de kom iväg seglade de mot väster för att komma före kungen så att de skulle komma fram på samma gång. Kungen avseglade den 5 juli 1263 och de andra tre dagar senare. Efter två dagar nådde kungen Hjaltland där stannade han i 14 dagar i Breidø-Sund (Bresasund vid Lerwick) för att invänta de andra skeppen. Härifrån seglade kungen till Orknyöarna och lade sig med flottan i Ellidavik (Elwick) i närheten av Kirkevaag. Här höll krigsråd hur anfallet på Skottland skulle ske. Den 29 juli hölls mässa iland i ett stort tält. (Den 5 aug. 1263 kl. 13.24 inträffade en ringformig solförmörkelse som man med säkerhet kan datera dessa händelser efter). Den 10 aug seglade kungen vidare med sin flotta. Han hade hört att Jon Drotning och Kolbein Aslakssøn hade kommit till Syderöarna från Bergen. Kungen kom till Skottland och den 12 aug. landade han vid en holme som kallas Kerlingarstein (Cailleachs tone). Så småningom mötte han kung Duggall och hela den stora flottan som uppgick till 160 fartyg som låg samlade vid Kjarbarø (Kerrera). Skottarna rustade sig nu i staden Ayr. Striderna inleddes och pågick hela augusti och september och till sist slöts stillestånd mellan kungarna Haakon och Alexander III, men bröts senare och kriget började ånyo, men till sist ansåg sig kung Håkon som segrare. Han återerövrade på detta krigståg alla de besittnigar som Magnus Barfot på sin tid hade erövrat. På återfärden till Orkny stannade han 12 till 14 oktober i Islasund och utskrev av öns Islas innevånare en skatt som bestod av 360 kor samt smör oc h ost. Från Islasund seglade han vidare mot norr och efter en häftig storm med skador på skeppen kom man fram till Kjarbarø och sedan vidare till Mull-Kalv. Här skiljdes han från sina bundsförvanter Dugall och hans broder Alan som övertog de besittningar som Eogan tidigare hade haft. Han seglade vidare mot norr och anlände så småningom till Kirkevaag på Orkney. Det var nu i slutet av oktober och vädret var inte det bästa så han besöt att stanna över vintern här. Många hade dock seglat vidare till Norge. De ländermän som stannade hos kungen i Kirkevaag var Brynjulf Jonssøn, Erling Alfssøn, Ragnvald Urka, Erling i Bjarkø, Jon Drotning och Erland Raud. De övriga var fördelade på olika platser. Strax efter ankomsten insjuknade kungen och blev sängliggande. Efter tre veckor kände han sig något bättre och stod upp. Den 2 december kunde han närvara vid mässan och nästa dag gick han till Magnuskyrkan och gick omkring St.Magnus skrin. Han bad ade och lät raka sig. Men den följande natten blev han mycket sämre och då han förstod att han inte skulle bli bättre gjorde han sitt testamente. Han gav gav order om att hans hirdmän skulle få avlöning på nyårsdagen. Om det inte skulle finnas några pengar så skulle man ta av han oförgyllda silver, vilket han nu lät väga. För att skingra sina tankar när han inte kunde sova lät han nu någon läsa högt ur böcker både natt och dag. Först läste man ur latinska böcker främst ur Bibeln, men sedan då ansträngningen blev för stor valde han norska böcker, först helgonlegende r och då förrådet av dessa var slut, Norges Kungasagor från Halvdan Svarte — den ena efter den andra. (Det är högst antagligt att dessa kungasagor har varit Snorre Sturlassons verk, ty före hans tid hade man knappast någon Halvdan Svartes saga, med mindre man vill anta att de som nu finns i Flatöboken är en äldre redaktion). Den 12 dec. fick han sista smörjelsen av tre biskopar. Man fortsatte med högläsningen och när man kom till Sverres saga lästes ur denna natt och dag så ofta som han var vaken. Lördags afton kunde han inte tala längre men läsningen fortsatte och fram emot midnatt den 15 december 1263 då Sverres saga var utläst slocknade konungen liv. Då var endast ländermännen Brynjulf Jonssøn, Erlin Alfssøn, Jon Drotning och Ragnvald Urka närvarande och några tjänare. Konungens stoft fördes om våren 1264 till Norge med det stora kungaskeppet "Christsuden" och anlände dit den 20 mars. Kung Haakon Haakonsson blev begravd i Christkirkens kor. Under konung Håkon Håkonssons styrelse gick Norge framåt i välstånd och makt. Han var vältalig och och glad till lynnet, "blid mot den fattige och värdig bland hövdingar", förstod latin och sökte efter bästa förmåga att främja sin tids litteratur. Den stoltaste byggnaden på kungsgården i Bergen är Håkonshallen som kung Håkon lät uppföra till det bröllop som hans son Magnus firade 1261 med den danska kungadottern Ingeborg. Byggnaden är i tre våningar och ligger med långsidan ut mot hamnen. U nder unionen med Danmark förföll Håkonshallen mer och mer och blev till slut militärt spannmålsmagasin. Först under 1890-talet blev den restaurerad. Under andra väldskriget blev den ånyo lagd i ruiner, men den är nu åter restaurerad. Källa: Wilhelm Ängarås