Johan Johannesson Ahlberg *

Sjöman. Solberga A1:18 kort 4/8 sid 109. A1:19 kort 3/8 sid 85. HÄNDELSER OCH HISTORIER Jag skall nu försöka återge några händelser och historier, sådana de för mig berättats. Men kan historien eller händelsen berättas direkt ar någon av ortsborna, får den en hett annan glans över sig. Jag skatt börja med en händelse år 1878, som är sann, fast den i våra dagar kanske inte verkar riktigt gentlemannaaktig eller fin. Det verkar kanske vikingaaktigt i stället. rättshandlingar om hänelsen finns i vårt landsarkiv. För övrigt är berättelserna och händelserna jag nu vill försöka beskriva inga särskilt humoristiska historier, utan jag vill endast visa hur dessa människor här ute levde, deras sätt att roa sig i vardagslivet. I stort sett är alla dessa bohuslänningar här på Inland ganska likasinnade i sitt kynne. Älgjakten En vintersöndag är 1878. Litet snö på markerna och Lövöborna var på väg hem från kyrkan i Solberga. De var 17 stycken och hade nu kommit till Råholmen, till sina båtar, för att ro över sundet till Grönvik på Lövön. När de så rott en hit, fick de syn på en stor ko i Grönvik. Men då blev det fart på gubbarna i båtarna: "det där odjuret får vi se å få å öa", sa de. När de kom i land, var odjuret försvunnet men i snön var det stora hemska spår efter na. Tio stycken av gubbarns satte iväg uppför Grönvikslia och in över ön, för att få tag i den där stora hemska koa. Inte tänkte de längre på att de kom direkt från kyrkan och var helgdagsklädda. Som om hin flugit i dem, rusade de iväg framöver. En av de tio kyrkgubbarna, det var Johanns i hamna, tyckte att: "då var de mycket bättre å gå hem å äta fesk å potäter, än springa galen efter de där odjuret". Ibland dem, som sprang iväg över öa, var Erik Olsson, Oleander, Samuel Jönsson, Alfred Jönsson, Nicklas, Ingemar och Kart Berndtsson, Ahlberg, med flera. När de fick se, att odjuret hade gett sig iväg bortåt Lövö Tå, stack några av gubbarna ner i hamna, där de fick tag i en båt och rodde till Tåa. De andra fortsatte framöver. Då passade Oleander på att springa in och slänga av sig körkeklära och få på sig vardagsstassen samt iväg igen med de andra. Ute på Tåa fick de se, att odjuret gav sig i sjön. men gubbarna från hamna rodde snart ifatt det och med årornas hjälp slog de ihjäl det. De slängde en snara om horna och bogserade den till hamna. De släpade upp den på land, där de stack, flådde och styckade hela kroppen. När nu allt var överstökat och de lugnat ner sig hade de kommit underfund med, att det var en älg, de hade slagit ihjäl. Så då kom de överens om, att de skulle tala med prästen om det. Tre av gubbarna fick då i uppdrag, att prata med kyrkoherde Almen. Kyrkoherden tyckte förstås, att de skulle varsko landsfiskalen "för den är nog förbjuden nu". Innan gubbarna gick till kyrkoherden, hade Erik Olsson sagt: "kom nu ihåg, pojkar, att det är tre parter på mig". För han hade ju haft två av sina pojkar med på jakten efter älgen. Allehop hade haft för sig, att de gjort en fin gärning, med att få död på det däringa odjuret. Ahlberg, som också varit med, hade tappat en av sina nya vantar och för det hade han blivit redigt nerskälld och fått ett par örfilar av sin Albertina. Kalle Berndtsson, sade till frua si, Anna-Britta: "att de här är allt värt en storer sup". Som svar fick han av Anna-Britta, som var en lugn och klok gumma: "de kan i nog bli var". Det fick de också bli var, för landsfiskalen följde med dem över till Lövön, där alla, som varit med, blev antecknade, med uppgift på hur de burit sig åt, när de slog ihjäl älgen. Händelsen gick sedan till tinget och de blev dömda att böta fyraliundrafemtio kronor tillsammans, för olaga jakt och djurplågeri. Enligt rättshandling av den 26/11 1878 deponerades detta belopp av Erik Olsson, Ingemar Olsson och Karl Berndtsson, Lövöborna skaffade sig sedan en advokat, som hette Vilhelmsson, som överklagade domen. Böterna blev i högre rätt nedsatta till tvåhundrafemtio. Som förmildrande omständighet lär ha ,ansetts, att älgen skulle varit skadad och att ingen visste att det var förbjuden tid, att jaga älg. De ville också göra gällande, att Ahlberg, som va r medellös bort slippa betala böterna. Men den summan fick allt Karl Berndtsson punga ut med.